Riksdagskansliet

För två veckor sedan basunerade Ylva Johansson ut att vårdval Stockholm missgynnar fattiga. Hon fick snabbt mothugg av Clas Rehnberg vid  Karolinska Institutet som utvärderat vårdvalet. Tvärtemot vad Ylva Johansson påstår så har patienter från socioekonomiskt utsatta områden fått ökad tillgång till vård.

Men skam den som ger sig. Idag är det socialdemokraternas Ilija Batljan som påstår att vårdvalet lett till att medelklassen fått sämre vård.

Undrar vad vi kommer att få läsa nästa vecka?

Skämt åsido. Om man istället ser till sakfrågan så kan man konstatera att Batljan gör samma misstag som många andra på vänstersida, dvs sätter likhetstecken mellan mer pengar och bättre vård. Tyvärr ser verkligheten inte ut på det sättet. Man måste istället se vad man får ut av pengarna, dvs. vårdens kvalitet och innehåll.

Vårdvalet ökar patientens inflytande över sin vård. Det är det som är poängen. Man kan välja och man kan välja bort. Därför finns här också en stor drivkraft för kvalitetsförbättringar och effektiviseringar.

Varje ansvarsfull landstingspolitiker ska skruva på rattarna i vårdvalssystemen så att de blir så bra som möjligt. I det ligger att vara tydlig med vad uppdraget omfattar och att ha bra uppföljningssystem.

Men att helt ta bort vårdvalet och den fria etableringsrätt som den bygger på – som vänstepartierna vill – kommer inte att lösa vårdens problem, tvärtom. Då är det åter ”storebror” som ska bestämma vad som är bäst för dig.

/Lila Ericsson

Vad är det som skiljer dem som väljer att aktivt engagera sig i politiken från dem som väljer att visa sitt engagemang vart fjärde år, om ens då? Jag tror svaret ligger i värderingarna.

Den som är politiskt engagerad är mycket medveten om sina värderingar och är beredd att lägga ner tid och kraft på att övertyga andra om de egna värderingarnas förtjänster. Gentemot omgivningen – potentiella väljare, om man vill kalla dem så – fungerar värderingarna som en varudeklaration. Om jag röstar på X så vet jag vad jag får, eftersom jag känner till X:s värderingar. 

Så här borde det i alla fall vara, tycker jag. Men det finns en liten hake. Resonemanget bygger nämligen på att politikern verkligen lever i enlighet med sina värderingar. Det är ju i handling som värderingarna kommer till uttryck.

 Därför blir det så obegripligt för mig när Göran Persson och, nu nyligen, Lars Ohly väljer att låta sig opereras på privata sjukhus fast detta borde vara emot deras värderingar. Eller när Laila Freivalds tyckte det var okej för henne att delta i ombildningen av sin hyresrätt till bostadsrätt, fast hon ville försvåra för andra att göra det.  

 Obegripligt är det. Eller kanske ändå inte. Om makten blir viktigare än värderingarna, då är man kanske beredd att tumma med sin övertygelse….

Jag tänker i alla fall fortsätta att rösta på politiker som ”lever som man lär” och som står för sina värderingar.

Inför Socialdemokraternas kongress var det många i S-leden som krävde förbud mot vinster i vården och omsorgen. Enligt partistyrelsens förslag skulle vinster vara OK men STORA vinster skulle inte vara ok. Kongressen strök ordet stora… Nu står det i deras kongressbeslut att ”Vi socialdemokrater kan aldrig acceptera att privata ägare tar ut vinster….”

 Så vad tycker de egentligen? Ylva Johansson slår knut på sig själv när hon trots ovan nämnda formulering säger att vinst är okej.

 När ska även Socialdemokraterna inse att vinstmöjlighet är en förutsättning för effektiv verksamhet och en garant för valfrihet. Utan vinstmöjlighet inga välfärdsföretag och utan välfärdsföretag ingen möjlighet för patienter och äldre att välja. Och blanda inte ihop vinst med kvalitet. All offentligt finansierad verksamhet ska ha höga kvalitetskrav på sig – alltid, oavsett driftsform.

Lila Ericsson