Riksdagskansliet

Igår kom vänsteroppositionen överens om att de ska avskaffa hushållsavdraget. Det inträffade efter en arsenal av spretiga utspel från olika partier och personer på vänsterkanten. Mikaela Valtersson startade det hela med att säga att hon inte gillar hushållsavdraget men att hon inte vill avskaffa jobb. Mikael Damberg (S-ordförande i Stockholms län) fyllde på och Mona Sahlin började prata om att hushållsavdraget skulle förändras, trots att partiet har ett stämmobeslut att avdraget ska bort. Det enda parti som framstod som tydliga var Vänsterpartiet, som naturligtvis vill avskaffa avdraget.

Resultatet av förra veckas soppa blev att socialdemokraternas Luciano Austodillo fick offras i direktsändning och att partierna därefter fick krypa till korset och komma överens.

Att kompromissa är en konst. Alliansen vet. Nu ska vänsterpartierna ställas på prov. Nu ska Miljöpartiet klara av att förklara för sina frihetliga väljare, varav nästan hälften vill ha kvar de hushållsnära tjänsterna, att de är beredda att avskaffa flera tusen jobb i en kvinnodominerad bransch.

I samband med vårpropositionen ska vänsterpartierna presentera resten av sin gemensamma ekonomiska politik. Vi är många som med spänning kommer att följa det arbetet. Ska skatterna höjas med 17 eller 55 miljarder kronor? Ska koldioxidskatten upp med 6 eller 60 öre? En sak är säker, vänsteroppositionen måste lära sig konsten att kompromissa. Annars kommer de att förlora – ännu mer.

Är det bara jag som tycker att den här gamla nyheten (som Maud Olofsson uppmärksammade under Centerpartiets Kommundagar) har fått för lite uppmärksamhet: Maud Olofsson KU-anmäls för stödpaket. Hur logiskt är det egentligen att Miljöpartiet gör en sådan anmälan, när partiet varken vill ha bilar eller vägar?

Debatten kring miljöpartiets vara eller icke vara som ett alternativ för liberala väljare är något absurd. För oss som är liberala är det nästan en förolämpning att debatten över huvud taget äger rum. I synnerhet om man betänker att (mp):s kompisar är sossar och vänsterpartister - för även om (mp) nu skulle vara liberalt, skulle ett (mp) i regeringsställning knappast kunna driva en liberal politik. Tvärtom faktiskt!

Det hela började mer eller mindre med att den liberale debbattören Johan Norberg skrev en artikel på newsmill där han analyserade (mp) som ett liberalt alternativ.

Miljöpartiets språkrör, Maria Wetterstrand, hakade (naturligtvis) på tåget och skrev därför en egen artikel på newsmill i ämnet, där hon friskt flörtade med ”socialliberala” väljare.

Därefter tog det ljud i skällan! CUF:arna Magnus Andersson och Johan Petterson skrev en snabb replik till Wetterstrand på newsmill. Fredrik Segerfeldt ger även han svar på tal. Kort därefter kände sig även SvD:s ledarskribent Sanna Rayman tvungen att ingripa.  Den 23/11 skrev Rayman en knivskarp text på ledarplats, och följde sedan upp detta med ett klockrent blogginlägg, genom vilka hon på ett effektivt sätt benar ut missförståndet. Även den lysande distriktsordföranden för stockholmscentern, Per Ankersjö, skrev om detta på sin blogg. Listan kan göras lång.

Intressant nog tog även Johan Norberg intryck av Wetterstrands artikel. Såväl på sin blogg som på newsmill gjorde han därför kort efter Wetterstrands utspel ”slut” med språkröret. Det var skönt måste jag säga, jag höll nämligen på att sätta kaffet i halsen när jag läste hans första artikel.

Debatten fortsätter doch fortfarande. Det senaste inlägget kommer från den liberale kandidaten till centerpartiets riksdagslista för Stockholmsstad – Jonas Pettersson.

Jonas Pettersson

I en artikel på newsmill framlägger han förkrossande bevis på att (mp) har lång väg att vandra innan de kan kalla sig liberala. Läs den - den ger helt klart utrymme för eftertanke. har du dessutom fem minuter över uppmanar jag dig att skriva en kommentar också, eftersom diskussionen i kommentarsfältet är, hur ska man säga det, ”något onyanserad”.

Miljöpartiet är inte liberala – spread the word!

De senaste dagarna har jag ägnat en hel del tid åt att gå igenom de rödgrönas budgetmotioner inom utgiftsområdena allmän miljö- och naturvård samt areella näringar, landsbygd och livsmedel.

Miljöpartiet är det parti som sticker ut mest. Faktum är att deras budgetmotion inom mina områden avviker mer från Socialdemokraterna än vad Socialdemokraterna avviker från regeringen.

Kännetecknande för Miljöpartiets miljöpolitik är att de i princip vill ge mer pengar till allt som de anser vara förenligt med en miljövänlig politik. Finansieringen sker genom en chockhöjning av koldioxidskatten och ett antal ytterligare punktskatter. Totalt vill Miljöpartiet höja miljöskatterna med 20 miljarder kronor.

Miljöskatter som står i relation till samhällets miljökostnader tror jag många centerpartister också ställer upp på, men då bör de kombineras med sänkta skatter inom andra områden. Annars leder det till att det totala skattetrycket ökar och att Sveriges konkurrenskraft försvagas. Det är precis vad som blir konsekvensen av Miljöpartiets politik.

Miljöpartiet förespråkade länge grön skatteväxling, men efter att samarbetet med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet intensifierades har Wetterstrand och kompani blivit allt tystare. I deras budgetmotion nämns ordet bara på ett ställe och det avsnittet handlar om vad Miljöpartiet har åstadkommit tidigare.

Det är uppenbart att Miljöpartiet har tvingats rätta in sig i den röda mallen och bli ett skattehöjarparti.