Riksdagskansliet

Det är inte utan att man ibland kommer att tänka på Orwells ”Animal Farm” när man jobbar i riksdagen. Alla ska bära sina ID-brickor synligt (nuförtiden t.o.m. ledamöterna!) och alla köar solidariskt i lunchserveringen. Så långt lika. Men ibland blir det så övertydligt att riksdagsförvaltningen inte riktigt vet hur den ska förhålla sig till oss politiska tjänstemän. Vi jobbar ju i riksdagens lokaler för riksdagens ledamöter men vi är ju inte anställda av riksdagsförvaltningen. Då är det svårt att placera in oss i märkvärdighetshierarkin. Följaktligen råkar man ut för en del märkligheter; att man oförklarligt halkar ner i lånekön på biblioteket, att man inte syns fast man nickar och ler eller – aktuellt just nu – att en stimulerande fysisk arbetsmiljö inte är något som berör oss.

 På riksdagens Intranät kan man nämligen nu läsa följande: ”Grått och trist på tjänsterummet? Ett besök i tavelförrådet kan göra din vardag ljusare….. du [kan] välja bland tavlorna som täcker väggarna. Grafiska blad, några reproduktioner, akvareller och någon enstaka textil bild.” Sedan kommer det: ” – Ledamöter och förvaltningens anställda kan välja tavla till sitt rum, däremot inte anställda vid partikanslier”.

 Men tyck för all del inte synd om oss som måste jobba utan fägring för ögonen. Riksdagsförvaltningen avslutar med några tröstens ord riktade till oss: ”Ofta hänger det redan något på rummet när man flyttar in.”

 Säga vad man vill – men tråkigt blir det aldrig här!

När näringsministerns projekt Styrelsekraft hade nätverksträff för ett tag sedan sade Mats Qviberg såhär:

”Det finns en önskan hos de här tjejerna att vilja komma in i styrelsearbetet och det finns en illusion att styrelsearbetet är väldigt spännande, men det är ett svårt jobb att sitta med i styrelserna” (SvD 5 februari)

Därmed ger han uttryck för åsikten att den enda anledningen till att kvinnor vill vara med i styrelser skulle vara att de vill vara med och ”leka i sandlådan med dom coola grabbarna.”

Det är korkat. Anledningen till att kvinnor vill – och ska – vara med i styrelser är att det är där makten finns. Och det är antagligen också därför Mats Qviberg inte vill att de ska vara där.

Peggy Bruzelius, styrelseproffs i flera stora bolag, deklarerar i Veckans affärer att hon kommer att lämna sina styrelseuppdrag om det skulle bli kvotering.

Därmed blir hon en tydlig illustration för en företeelse jag kunnat notera under årens lopp. Att kvinnor som lyckats ta sig in i traditionellt manliga fästen oftast är de största motståndarna till att släppa in fler kvinnor. Det verkar som att den uppmärksamhet och den uppvaktning dessa kvinnor får i sin egenskap av ”enda kvinnan i styrelsen/ledningsgruppen/klubben” inte bara tycks stärka deras självkänsla utan också kittla deras fåfänga så till den milda grad att de börjar se andra kvinnor som hot. Om fler kvinnor kommer in i herrklubben så är de ju inte unika längre. Då gäller det ju förstås att försvara sin position.

Det är mänskligt, men beklämmande och få skulle erkänna detta öppet. Men sant är det.

Vad är det som skiljer dem som väljer att aktivt engagera sig i politiken från dem som väljer att visa sitt engagemang vart fjärde år, om ens då? Jag tror svaret ligger i värderingarna.

Den som är politiskt engagerad är mycket medveten om sina värderingar och är beredd att lägga ner tid och kraft på att övertyga andra om de egna värderingarnas förtjänster. Gentemot omgivningen – potentiella väljare, om man vill kalla dem så – fungerar värderingarna som en varudeklaration. Om jag röstar på X så vet jag vad jag får, eftersom jag känner till X:s värderingar. 

Så här borde det i alla fall vara, tycker jag. Men det finns en liten hake. Resonemanget bygger nämligen på att politikern verkligen lever i enlighet med sina värderingar. Det är ju i handling som värderingarna kommer till uttryck.

 Därför blir det så obegripligt för mig när Göran Persson och, nu nyligen, Lars Ohly väljer att låta sig opereras på privata sjukhus fast detta borde vara emot deras värderingar. Eller när Laila Freivalds tyckte det var okej för henne att delta i ombildningen av sin hyresrätt till bostadsrätt, fast hon ville försvåra för andra att göra det.  

 Obegripligt är det. Eller kanske ändå inte. Om makten blir viktigare än värderingarna, då är man kanske beredd att tumma med sin övertygelse….

Jag tänker i alla fall fortsätta att rösta på politiker som ”lever som man lär” och som står för sina värderingar.

Enligt FN:s barnkonvention ska barnets bästa komma i främsta rummet vid alla beslut och åtgärder som rör barnet. Vad som är ”barnets bästa” är förstås inte alltid så enkelt att klura ut. Det kan finnas flera, t.o.m. varandra motstridiga beslut, som garanterar ”barnets bästa”. Enklare borde det vara att inse när ett beslut inte är till barnets bästa. Två färska exempel kan illustrera.

 I Sorunda utanför Nynäshamn får en två-årig flicka inte gå kvar på dagis eftersom hennes mamma haft synpunkter på förskolans verksamhet. (Svd 16 dec och 19 nov). Förskolan ser mamman som ett ”arbetsmiljöproblem”. Uppsägningen av flickan strider mot skollagen, men förskolan står fast vid sitt beslut. Men flickan då? Hon som trivs på sitt dagis. Varför ska hon straffas för att vuxna bråkar? Hallå, hallå? Barnperspektivet – någon?

 I morgonen Dagens eko framkom det att Statens institutionsstyrelse (SIS) mörkat uppgifter om det som kallas ”avskiljning” men som tydligare kan kallas isoleringscell. Regeringen har bett SIS om en fullständig redogörelse över när ”avskiljning” använts, men enligt Ekot har SIS bara redogjort för en bråkdel av de fall där barn och unga låstes in utan laglig grund.

Det finns säkert tillfällen när ”avskiljning” är till barnets bästa, men jag är övertygad om att det också finns tillfällen när det inte är det. Om regeringen inte ens får reda på hur ofta ”avskiljning” använts, hur ska man då någonsin kunna reda ut när åtgärden är till barnets bästa och när den inte är det? Och barnen då? De som varit inlåsta eller riskerar bli det utan att riktigt veta varför eller hur länge? Någon som tänkte på dem? Hallå, hallå – Barnperspektivet – någon?

Ta på dig barnets bästa-glasögonen imorgon när du läser tidningen, ser på TV, besöker skolan, rör dig i samhället… Då kommer du att se att det i praktiken är långt tills dess att barnets bästa genomsyrar allt. Det betyder inte att vi ska ge upp. Tvärtom, vi ska försöka se dessa orättvisor tydligare, så att de kan rättas till. Det är vuxnas ansvar – inte barnens.

Idag damp tidningen C ner på mitt bord. Ett helt nummer fyllt av bra artiklar om valfrihet i vården!

Det är lätt att gå till sina egna erfarenheter av vårdSverige och reflektera över hur man blir bemött jämfört med andra branscher. Till all tur är det ju inte allvarligare saker men lite krämpor har man ju hunnit skaffa sig :-)  för att inte tala om vilken vårdstammis man var när barnen var små.

Jag kan erinra mig ett antal exempel där bemötandet verkligen överraskat mig: Läkare som vänder ryggen till och börjar diktera medan man ännu sitter kvar i stolen, sköterskor som plötsligt blir döva när man ställer frågor, läkare som skriver ut två mediciner utan att ens titta på mig…

Hur annorlunda är det inte att gå till Zahra, min frissa.  Hon är artig, vänlig och lagom personlig. Hon konstaterar att håret är lite slitet och föreslår en behandling, andra gånger avråder hon. När det är dags att boka tid går det alltid att hitta en lösning även om det innebär lite längre arbetsdag eller förskjuten lunch.

Varför är det så olika? Både läkaren och frissan ska ju åtgärda ett ”problem”.  Det enkla svaret är att hos Zahra är jag inte bara kund utan också ”kung”: Hon är beroende av mig och andra klippgäster för sin försörjning och är därför lyhörd för mina önskningar och vill att jag ska vara nöjd. För läkaren däremot, är jag bara en i raden av personer som ska betas av innan det blir kafferast.

Genom vårdvalet så införs  kundtänket i vården.  Jag kan välja – och jag kan välja bort. Självklart kommer jag att välja dem som tar mig på allvar. Äntligen finns möjlighet att bli kung – inte bara hos frissan utan också i vården. Och de läkare, sköterskor, m.m. som fortsätter att behandla sina patienter som störningsmoment i vardagen kommer att få se sin verksamhet (och därmed även ekonomi) tyna bort.

 PS. Det är för mig helt obegripligt varför oppositionen är emot att människor själva ska kunna bestämma vart man vill gå för att få vård. Varför är man så rädd för människors förmåga att fatta egna beslut? Ännu obegripligare är det att oppositionen är emot den lag (LOV) som gör det möjligt för tusentals kvinnor att starta eget inom verksamheter där de har kunskap, erfarenhet och kompetens. Jag tänker på hemtjänst, äldreomsorg, mm.  Snacka om ojämställdhetspolitik!

Miljontals människor lever fortfarande barfotaliv. När de kliver framåt på den ekonomiska skalan kliver de samtidigt in ett par flip-flops. Flip-flops är det första par skor man skaffar sig när man får råd och flip-flops är det mest sålda skodonet i världen.

Det är inte svårt att tillverka flipflops. Det enda som behövs är plastmaterialet som sulan är gjord av, en stansmaskin och lite plast till ”tåhållaren”. Ändå tillverkas nästan alla världens flip-flops vid samma fabrik (kluster av fabriker) i Kina! Försök har gjorts att starta fabriker i stora efterfrågeländer i Afrika, utan framgång. Hur kommer det sig?

Exemplet får mig verkligen att fundera på Kina och Kinas roll i världsekonomin. Vad är Kina? I-land eller U-land? Ena dagen tillverkar man plasttofflor så framgångsrikt att ingen annan klarar av att konkurrera, andra dagen lägger man bud på Volvo… Oavsett vad Kina är så har landet ett stort ansvar för att dra sitt strå till stacken i klimatfrågan. Kinas insats behövs i Köpenhamn!

Har du prövat att gå bakåt i ett par flip-flops? Det går inte. Du måste gå framåt! Framåt!

Lyssna mer om flip-flops på en Podcast från BBC.

Just nu pågår ett seminarium om äldrefrågor i riksdagshuset. Socialstyrelsen har redogjort för utmaningarna – och de är många: Hemsjukvården, äldres psykiska hälsa, läkemedelsbehandling, för få vårdboenden, maten och det sociala innehållet, kompetensförsörjningen, anhörigstödet…. Inom alla dessa områden finns mycket att göra. Men det går att jobba med bra resultat – det visar presentationerna från Nordmaling och Piteå. Och det är också positivt att erfarenheterna är mycket goda av de satsningar som regeringen gjort genom sina stimulansmedel.

 Men det som hittills berört mig mest är Arne Sjöbergs (verksamhetschef vid länssjukhuset i Kalmar) beskrivning över vårt livsförlopp. Att vi föds mycket sköra och med begränsade funktioner i t.ex. njurar. Precis lika sköra är vi när vi blir riktigt gamla och våra kroppsfunktioner är lika begränsade. Ändå äter en riktigt gammal människa 10 mediciner – i genomsnitt! Inte konstigt då att 30 % av alla äldre som hamnar på sjukhus gör det för att de får för många mediciner. Vad ska man tro? Teknikens seger över förnuftet? Sorgligt är det iallfall.

Du kan titta på hela seminariet i efterhand på riksdagens webbplats.

Lila Ericsson

Helt otroligt vilket engegemang det finns hos svenskarna i klimatfrågan. Har ägnat några timmar av dagen att stå på Centralen i Stockholm och samla in namnunderskrifter till 2-graderskampanjen och är helt överväldigad av engemanget. Folk bryr sig verkligen. Dessutom har de koll. Nu gäller det ”bara” att övertyga dem som är mer motsträviga, t.ex. USA och Kina. Go for it, Andreas!

Lila Ericsson

Vill du flyga med en pilot som bara är i luften en tredjedel av sin arbetstid och ägnar resten av tiden åt att fylla i blanketter, diskutera, läsa rapporter? Antagligen inte. När du flyger utgår du från att piloten är en rackare på att flyga – en kompetens som man bara uppnår genom att öva och åter öva. Inom flyget är säkerhetstänket högt och därför finns det krav på hur många timmar i veckan en pilot måste flyga för att få arbeta som pilot.

 Hur är det då med kirurgen…? Visst borde det väl ställas lika höga krav på den som riskerar en människas liv under kniven som på den som har ansvar för en människas liv i luften? Men så är det inte. Svenska kirurger opererar ungefär en tredjedel av sin arbetstid. En tredjedel! Det framkom vid ett seminarium nyligen som allianspartierna i Socialutskottet arrangerade där temat var ”Vad kan vården lära av flyget för att öka patientsäkerheten”. Svaret är uppenbart: Mycket!

 P.S. Visste du förresten att ungefär var tionde patient skadas i vården och att varje vårdskada medför i snitt sex extra vårddygn.

Lila Ericsson