Riksdagskansliet

Kampanjgruppen ”Gröna storstäder”, med Per Ankersjö i spetsen, presenterar i dagens SVD förslaget om att riksintressen för kulturmiljövården måste ses över. Dessa riksintressen som finns i många svenska stadskärnor hotar i många fall städernas förnyelsearbete.

När städer växer måste vi undvika s.k. urban utglesning (tänk amerikanska städer) vilket kräver att vi kan förtäta innerstäderna. En tät stad förbrukar mindre energi per invånare och invånarna tenderar att i högre utsträckning resa kollektivt. Det är i detta sammanhang dagens utspel ska ses och inte enbart som ett allmänt muckande med folk som hatar skyskrapor. Per Ankersjö förtydligar i sin blogg: ”Det handlar inte om klararivningar, Manhattan eller skyskrapor på Djurgården (som det står i bildtexten).”

Stockholm är vackert och många vill bo här. Orsaken att jag själv flyttade hit från södra Sverige var inte p.g.a. av Stockholms fagra siluett. Självklart lockades jag som många andra av jobbmöjligheter, nöjen och studier. Om Stockholm ska få växa (prognos: en extra halv miljon invånare år 2030) måste vi förhindra att inte hela stadskärnan faller offer för ett diffust utformat riksintresse. Då blir det svårt, tidsödande och mer kostsamt att bygga, särskilt på höjden.

Att åka tåg är bekvämt, har låg miljöpåverkan och du behöver oftast inga tidsödande transfers för att ta dig in till city. Flyg känns i detta sammanhang ganska 1900-tal, särskilt när man sveper fram på spåret nere på kontinenten mellan ex. Bryssel-London eller Berlin-Warszawa. Att åka tåg i Sverige är dock synonymt med att ha blivit ”utsatt” för SJ (kommentarer överflödiga). Tåg-Sverige och SJ:s roll håller dock på att förändras och lösningen är INTE mer statligt monopol och reglering. Om så vore fallet skulle det ju inte finnas några problem framtill idag – SJ har ju alltid haft monopol på all lönsam järnvägstrafik i Sverige. Därmed har också SJ kunnat göra lite som man vill.

Sedan i somras har SJ fått konkurrens när regeringen som ett första steg i öppningen av tågmarknaden gett fritt fram för andra operatörer än SJ att köra dagtåg under veckosluten. Jag bestämde mig själv för att inleda min otrohet mot SJ senast jag åkte sträckan Malmö – Stockholm. Upplevelsen med Veolia Transport, som i somras startade en direktlinje Malmö – Stockholm, var så trevlig att jag måste göra det igen. Till att börja med har inte Veolia svårbegripliga biljettpriser. Något enkelt svar på vad en SJ-biljett mellan Stockholm och Malmö kostar kan inte ens SJ själva ge. Ok, biljettpriserna styrs av tillgång och efterfrågan vilket generellt är bra, men som kund önskar jag mig lite förutsägbarhet. Veolia har tydligen upptäckt att kunden vill veta vad det kostar. Ingen orimlig hållning tycker jag. Mellan Stockholm – Malmö kostar en biljett 349 kr, punkt. Internet ingår till skillnad från SJ som tar 99 kronor av en andraklassresenär. F.ö. – trevlig personal, framme i tid, mysiga tåg och fullsatt.

När jag tittar på Veolias passagerare undrar jag om alla dessa är liberalt sinnade medborgare som nu ”sviker” statens egna SJ. Antagligen inte, men oavsett hur det ligger till hoppas jag att det är mer valvinnande att prata om liberala och positiva reformer än det ständiga mantrat om mer statligt ägande och politikerstyrda monopol. Vänsterns politik innebär ett stort STOPP för utveckling och en glorifiering av svensk monopoltid för tåg, flyg, taxi, telefoni m.m.

Faktum är att Veolias direktlinje mellan Stockholm och Malmö har blivit en succé, 5 av 6 tåg har varit fullsatta. Det var väl precis denna utveckling vi ville se? Fler som åker tåg! Vi kan konstatera att aldrig har så många rest på järnväg som idag. Vi är inte nöjda, men definitivt inne på rätt spår.

(F.ö. inget nytt under solen när Kent Persson (V) igår ställde en interpellation till Åsa Torstensson om varför hon inte inför prisregleringar i taxibranschen. Då skulle ju taxibranschens problem lösas, typ.)

Det kan låta klyschigt när Centerpartiet gång på gång hävdar att vi måste se kommersiella möjligheter i kravet på klimatomställning. Detta istället för att ansluta sig till den allmänt spridda uppfattningen om att det bara handlar om en kostnad som alla världens länder måste dela på.

Därför är det glädjande när vi nu får draghjälp av USA:s president Barack Obama när han försöker övertyga den amerikanska senaten om att Kina håller på att springa ifrån USA när det gäller klimatsmart teknik. Obama vill antagligen inte se en repris på det som hände med början på 1980-talet då japanska biltillverkare sprang ifrån en konservativ amerikansk bilindustri genom att se in i framtiden och börja tillverka energisnåla bilar. I dagens SVD Brännpunkt skriver företrädare för Stockholm Environment Institute om just detta, att myten som säger att klimathotet endast innebär en kostnad håller på att avlivas. Härligt!

 Jag blir också glad över att kampanjen 2grader hettar till i dagens Rix Morronzoo där Maud fick programledare Titti Schultz att ansluta sig till kampanjen. Bra!

Har varit på besök i en av Citybanans många arbetstunnlar. Denna blivande 6 kilometer långa tunnel för pendeltågstrafik genom centrala Stockholm imponerar. 2017 förväntas den stå klar och det finns inget i dagsläget som tyder att på den utvecklas, som några domedagsprofeter spår, till ett fiasko eller ”ett nytt Hallandsåsen”. Givetvis innebär ett projekt av denna kaliber (beräknad kostnad 16,8 miljarder) risker, men när motståndarna till bygget bl a anger att några träd vid Odenplan måste fällas som argument mot hela bygget suckar man djupt.

I dagsläget finns det bara två järnvägsspår genom centrala Stockholm vilka byggdes 1871 (ja det är sant). Pendeltåg, regionaltåg, fjärrtåg och godståg – alla måste de samsas på dessa två spår. Spåren utnyttjas maximalt och Banverket tvingas därför säga nej till mer tågtrafik då efterfrågan är mycket större. Efterfrågan kommer dessutom knappast att minska nu när regeringen öppnar upp för fler tågaktörer på våra svenska järnvägar.

Citybanan är inget projekt enbart för stockholmarnas intressen då störningar i Stockholms rusningstrafik ofta får stora konsekvenser långt ut i landet. 8 av 10 tågresor börjar eller slutar på Stockholms central vilket innebär att fler spår i Stockholm blir till en nationell angelägenhet. Dessutom kan ingen påstå att Stockholm roffar åt sig statskassans pengar när Citybanan medfinansieras av Stockholms stad, Stockholms läns landsting samt Mälardals- och Östgötaregionerna. Vänsterkartellen är däremot klara motståndare till medfinansiering av infrastruktur. Varför kan man fråga sig. Jag kan instämma i att staten skall ha ett övergripande ansvar för infrastruktur, men varför detta hårdnackade motstånd till en finansieringsmetod som visat sig skynda på processen och samtidigt gjort Citybanan mer legitim i övriga landet när lokala/regionala aktörer bidrar ekonomiskt?

För mer järnväg, bättre miljö och tillväxt: Heja Citybanan!

Joakim Aspeheim