Enligt FN:s barnkonvention ska barnets bästa komma i främsta rummet vid alla beslut och åtgärder som rör barnet. Vad som är ”barnets bästa” är förstås inte alltid så enkelt att klura ut. Det kan finnas flera, t.o.m. varandra motstridiga beslut, som garanterar ”barnets bästa”. Enklare borde det vara att inse när ett beslut inte är till barnets bästa. Två färska exempel kan illustrera.
I Sorunda utanför Nynäshamn får en två-årig flicka inte gå kvar på dagis eftersom hennes mamma haft synpunkter på förskolans verksamhet. (Svd 16 dec och 19 nov). Förskolan ser mamman som ett ”arbetsmiljöproblem”. Uppsägningen av flickan strider mot skollagen, men förskolan står fast vid sitt beslut. Men flickan då? Hon som trivs på sitt dagis. Varför ska hon straffas för att vuxna bråkar? Hallå, hallå? Barnperspektivet – någon?
I morgonen Dagens eko framkom det att Statens institutionsstyrelse (SIS) mörkat uppgifter om det som kallas ”avskiljning” men som tydligare kan kallas isoleringscell. Regeringen har bett SIS om en fullständig redogörelse över när ”avskiljning” använts, men enligt Ekot har SIS bara redogjort för en bråkdel av de fall där barn och unga låstes in utan laglig grund.
Det finns säkert tillfällen när ”avskiljning” är till barnets bästa, men jag är övertygad om att det också finns tillfällen när det inte är det. Om regeringen inte ens får reda på hur ofta ”avskiljning” använts, hur ska man då någonsin kunna reda ut när åtgärden är till barnets bästa och när den inte är det? Och barnen då? De som varit inlåsta eller riskerar bli det utan att riktigt veta varför eller hur länge? Någon som tänkte på dem? Hallå, hallå – Barnperspektivet – någon?
Ta på dig barnets bästa-glasögonen imorgon när du läser tidningen, ser på TV, besöker skolan, rör dig i samhället… Då kommer du att se att det i praktiken är långt tills dess att barnets bästa genomsyrar allt. Det betyder inte att vi ska ge upp. Tvärtom, vi ska försöka se dessa orättvisor tydligare, så att de kan rättas till. Det är vuxnas ansvar – inte barnens.
Administrator
ckansli
anna-karin nyman
Helena Carlestam
Lila Ericsson
Viktor Johnsson
Joakim Aspeheim
Albin Ring Broman
Nermin Maria Bunyemen
Michael Nordin Sowe
Oscar Fredriksson:
18 December, 2009 kl. 12:13
Bra kommentar Lila
Tyvärr använd ofta begreppet ”Barnets bästa” väldigt lättvindigt i debatten och det behövs ibland att man stannar upp och granskar frågeställningarna lite djupare. Ditt val av angreppssätt känns befriande enkelt – börja med att identifiera de fall när beslut helt tydligt inte är till barnets bästa istället för att tvista om de fall när olika ”bästa” lösningar står mot varandra.
Pia Bernthling:
24 Januari, 2010 kl. 14:04
Vi kan argumentera för barnens bästa hur mkt som helst..
För när det kommer till realiteten för barnens verklighet med tjänstemän som inte kan eller vill lyssna på barnen.
I vårt samhälle över lag genomsyras av att barn har ej samma rättigheter som vi vuxna, för vi vuxna har alltid ett språk som kan kollra bort barnen och göra attde ej har en chans att mäta sig med vuxenspråket..
Många slänger sig med barnens bästa när det i verkligheten är ofta så att man tappar vart fokuset ligger och kallar det så och vips så låter det bra men barnet har ingen tagit notis om.
Barn har inte sitt spårk utvecklat som oss ej heller en tonåring och där är det vart det är skevt..
Att även vuxna gnisslar sinsemellan skall ej ligga barnen till last..men igen så är det de vuxnas värld som råder..
Då ska man bara veta hur det ser ut för de barn som far illa och som är i klorna på tjänstemän som inte vill tappa ansiktet eller sin fina tunga tjänst..
Hur gör man då jo man kollrar bort barnen och svänger med språk som gör att barnen ger upp för de är förlorare hur de än vrider och vänder sig….
lilae:
7 Februari, 2010 kl. 18:11
Håller med om att det är lång väg kvar och att det du beskriver antagligen fortfarande förekommer. Därför är det viktigt att fortsätta trycka på om barnperspektivet. Görs det inte så blir det ännu lättare att ”gömmma undan” att man beter sig illa mot barn.