Riksdagskansliet

Är det bara jag som tycker att den här gamla nyheten (som Maud Olofsson uppmärksammade under Centerpartiets Kommundagar) har fått för lite uppmärksamhet: Maud Olofsson KU-anmäls för stödpaket. Hur logiskt är det egentligen att Miljöpartiet gör en sådan anmälan, när partiet varken vill ha bilar eller vägar?

Vad är det som skiljer dem som väljer att aktivt engagera sig i politiken från dem som väljer att visa sitt engagemang vart fjärde år, om ens då? Jag tror svaret ligger i värderingarna.

Den som är politiskt engagerad är mycket medveten om sina värderingar och är beredd att lägga ner tid och kraft på att övertyga andra om de egna värderingarnas förtjänster. Gentemot omgivningen – potentiella väljare, om man vill kalla dem så – fungerar värderingarna som en varudeklaration. Om jag röstar på X så vet jag vad jag får, eftersom jag känner till X:s värderingar. 

Så här borde det i alla fall vara, tycker jag. Men det finns en liten hake. Resonemanget bygger nämligen på att politikern verkligen lever i enlighet med sina värderingar. Det är ju i handling som värderingarna kommer till uttryck.

 Därför blir det så obegripligt för mig när Göran Persson och, nu nyligen, Lars Ohly väljer att låta sig opereras på privata sjukhus fast detta borde vara emot deras värderingar. Eller när Laila Freivalds tyckte det var okej för henne att delta i ombildningen av sin hyresrätt till bostadsrätt, fast hon ville försvåra för andra att göra det.  

 Obegripligt är det. Eller kanske ändå inte. Om makten blir viktigare än värderingarna, då är man kanske beredd att tumma med sin övertygelse….

Jag tänker i alla fall fortsätta att rösta på politiker som ”lever som man lär” och som står för sina värderingar.

I Svensk energis senaste nyhetsbrev redovisar organisationen den preliminära elstatistiken för år 2009. Där framgår det bland annat att kärnkraften minskade sin elproduktion med 18,9 procent under förra året. Det motsvarar 11,6 TWh, vilket betyder att kärnkraften på ett år minskade med mer än fyra gånger så mycket som den mängd el vindkraften stod för 2009.

Kärnkraftens dramatiska fall berodde enligt Svensk energi på omfattande moderniseringsarbeten som drog ut på tiden. När det var som kallast i vintras stod två av kärnkraftsreaktorerna helt stilla och ytterligare två gick på reducerad kapacitet. Det medförde dramatiska svängningar i elpriset som drabbade både hushåll och industri negativt.

Att i det läget ropa på mer kärnkraft är inte seriöst. Hur minskar vi vår sårbarhet genom att låta drygt hälften av vår elproduktion vara beroende av 12 kärnkraftsreaktorer istället för 10? Hur förhindrar vi de dramatiska svängningarna i elpriset under de 15 år som behövs för att bygga ny kärnkraft?

El från kraftvärme, vindkraft och solceller är framtiden. Det är el som är förnybar, decentraliserad och som kan bidra till den svenska elförsörjning även på kort sikt. Svensk energi borde inse detta och välkomna tusen blommor blomma.

Maud Olofsson och Fredrik Reinfeldt var enligt min mening gårdagens vinnare i SVT:s partiledardebatt. Den senare trasslade bara till det för sig vid två tillfällen. Först om rätten att få klä sig hur man vill och senare om att kvinnor ska behöva kvoteras in i bolagsstyrelser.

Annars var skillnaderna mellan blocken glasklara. Å ena sidan ett vänsterblock som tror att jobben ramlar ner från himlen och å andra sidan en allians som slår vakt om arbetslinjen.

Partiledardebatterna är i full gång. På söndag är det dags för samtliga partiledare att debattera i agenda. På kansliet vässar vi argumenten, djupdyker i vänsterblockets politik och svär över trista opinionssiffror. Men roligt har vi!

Kampanjgruppen ”Gröna storstäder”, med Per Ankersjö i spetsen, presenterar i dagens SVD förslaget om att riksintressen för kulturmiljövården måste ses över. Dessa riksintressen som finns i många svenska stadskärnor hotar i många fall städernas förnyelsearbete.

När städer växer måste vi undvika s.k. urban utglesning (tänk amerikanska städer) vilket kräver att vi kan förtäta innerstäderna. En tät stad förbrukar mindre energi per invånare och invånarna tenderar att i högre utsträckning resa kollektivt. Det är i detta sammanhang dagens utspel ska ses och inte enbart som ett allmänt muckande med folk som hatar skyskrapor. Per Ankersjö förtydligar i sin blogg: ”Det handlar inte om klararivningar, Manhattan eller skyskrapor på Djurgården (som det står i bildtexten).”

Stockholm är vackert och många vill bo här. Orsaken att jag själv flyttade hit från södra Sverige var inte p.g.a. av Stockholms fagra siluett. Självklart lockades jag som många andra av jobbmöjligheter, nöjen och studier. Om Stockholm ska få växa (prognos: en extra halv miljon invånare år 2030) måste vi förhindra att inte hela stadskärnan faller offer för ett diffust utformat riksintresse. Då blir det svårt, tidsödande och mer kostsamt att bygga, särskilt på höjden.

Enligt FN:s barnkonvention ska barnets bästa komma i främsta rummet vid alla beslut och åtgärder som rör barnet. Vad som är ”barnets bästa” är förstås inte alltid så enkelt att klura ut. Det kan finnas flera, t.o.m. varandra motstridiga beslut, som garanterar ”barnets bästa”. Enklare borde det vara att inse när ett beslut inte är till barnets bästa. Två färska exempel kan illustrera.

 I Sorunda utanför Nynäshamn får en två-årig flicka inte gå kvar på dagis eftersom hennes mamma haft synpunkter på förskolans verksamhet. (Svd 16 dec och 19 nov). Förskolan ser mamman som ett ”arbetsmiljöproblem”. Uppsägningen av flickan strider mot skollagen, men förskolan står fast vid sitt beslut. Men flickan då? Hon som trivs på sitt dagis. Varför ska hon straffas för att vuxna bråkar? Hallå, hallå? Barnperspektivet – någon?

 I morgonen Dagens eko framkom det att Statens institutionsstyrelse (SIS) mörkat uppgifter om det som kallas ”avskiljning” men som tydligare kan kallas isoleringscell. Regeringen har bett SIS om en fullständig redogörelse över när ”avskiljning” använts, men enligt Ekot har SIS bara redogjort för en bråkdel av de fall där barn och unga låstes in utan laglig grund.

Det finns säkert tillfällen när ”avskiljning” är till barnets bästa, men jag är övertygad om att det också finns tillfällen när det inte är det. Om regeringen inte ens får reda på hur ofta ”avskiljning” använts, hur ska man då någonsin kunna reda ut när åtgärden är till barnets bästa och när den inte är det? Och barnen då? De som varit inlåsta eller riskerar bli det utan att riktigt veta varför eller hur länge? Någon som tänkte på dem? Hallå, hallå – Barnperspektivet – någon?

Ta på dig barnets bästa-glasögonen imorgon när du läser tidningen, ser på TV, besöker skolan, rör dig i samhället… Då kommer du att se att det i praktiken är långt tills dess att barnets bästa genomsyrar allt. Det betyder inte att vi ska ge upp. Tvärtom, vi ska försöka se dessa orättvisor tydligare, så att de kan rättas till. Det är vuxnas ansvar – inte barnens.

Att åka tåg är bekvämt, har låg miljöpåverkan och du behöver oftast inga tidsödande transfers för att ta dig in till city. Flyg känns i detta sammanhang ganska 1900-tal, särskilt när man sveper fram på spåret nere på kontinenten mellan ex. Bryssel-London eller Berlin-Warszawa. Att åka tåg i Sverige är dock synonymt med att ha blivit ”utsatt” för SJ (kommentarer överflödiga). Tåg-Sverige och SJ:s roll håller dock på att förändras och lösningen är INTE mer statligt monopol och reglering. Om så vore fallet skulle det ju inte finnas några problem framtill idag – SJ har ju alltid haft monopol på all lönsam järnvägstrafik i Sverige. Därmed har också SJ kunnat göra lite som man vill.

Sedan i somras har SJ fått konkurrens när regeringen som ett första steg i öppningen av tågmarknaden gett fritt fram för andra operatörer än SJ att köra dagtåg under veckosluten. Jag bestämde mig själv för att inleda min otrohet mot SJ senast jag åkte sträckan Malmö – Stockholm. Upplevelsen med Veolia Transport, som i somras startade en direktlinje Malmö – Stockholm, var så trevlig att jag måste göra det igen. Till att börja med har inte Veolia svårbegripliga biljettpriser. Något enkelt svar på vad en SJ-biljett mellan Stockholm och Malmö kostar kan inte ens SJ själva ge. Ok, biljettpriserna styrs av tillgång och efterfrågan vilket generellt är bra, men som kund önskar jag mig lite förutsägbarhet. Veolia har tydligen upptäckt att kunden vill veta vad det kostar. Ingen orimlig hållning tycker jag. Mellan Stockholm – Malmö kostar en biljett 349 kr, punkt. Internet ingår till skillnad från SJ som tar 99 kronor av en andraklassresenär. F.ö. – trevlig personal, framme i tid, mysiga tåg och fullsatt.

När jag tittar på Veolias passagerare undrar jag om alla dessa är liberalt sinnade medborgare som nu ”sviker” statens egna SJ. Antagligen inte, men oavsett hur det ligger till hoppas jag att det är mer valvinnande att prata om liberala och positiva reformer än det ständiga mantrat om mer statligt ägande och politikerstyrda monopol. Vänsterns politik innebär ett stort STOPP för utveckling och en glorifiering av svensk monopoltid för tåg, flyg, taxi, telefoni m.m.

Faktum är att Veolias direktlinje mellan Stockholm och Malmö har blivit en succé, 5 av 6 tåg har varit fullsatta. Det var väl precis denna utveckling vi ville se? Fler som åker tåg! Vi kan konstatera att aldrig har så många rest på järnväg som idag. Vi är inte nöjda, men definitivt inne på rätt spår.

(F.ö. inget nytt under solen när Kent Persson (V) igår ställde en interpellation till Åsa Torstensson om varför hon inte inför prisregleringar i taxibranschen. Då skulle ju taxibranschens problem lösas, typ.)

En av flera fördelar med helger är att man hinner läsa tidningarna ordentligt- särskilt när det evigt gråa decembervädret inte direkt lockar att ta sig utanför dörren.  

Jag tycker dagens DN-debatt  – med rubriken ”Ledande politiker har naiv syn på Sverigedemokraterna” skriven av Björn Johnson , statsvetare och forskare vid Malmö högskola- är värd att begrunda ur flera aspekter. 

SD fick hela 5,1%  i SCB;s senaste partisympatiundersökning. Riksdagspartierna våndar. Björn Johnsons slutsats är dels att om riksdagspartierna vill hålla SD borta från riksdagen måste de undvika att spela på partiets hemmaplan- dvs integrationsfrågorna. Vi borde istället utmana dem- och skapa opinion-  i andra viktiga frågor, tex jobb,företagande, välfärdsfrågor. Har de överhuvudtaget någon politik värd namnet i dessa frågor? Ju mer vi möter dem på ”deras” planhalva desto större chans anser Björn de har att komma in i riksdagen.

Som sagt, mycket intressant artikel- läs den!

Idag damp tidningen C ner på mitt bord. Ett helt nummer fyllt av bra artiklar om valfrihet i vården!

Det är lätt att gå till sina egna erfarenheter av vårdSverige och reflektera över hur man blir bemött jämfört med andra branscher. Till all tur är det ju inte allvarligare saker men lite krämpor har man ju hunnit skaffa sig :-)  för att inte tala om vilken vårdstammis man var när barnen var små.

Jag kan erinra mig ett antal exempel där bemötandet verkligen överraskat mig: Läkare som vänder ryggen till och börjar diktera medan man ännu sitter kvar i stolen, sköterskor som plötsligt blir döva när man ställer frågor, läkare som skriver ut två mediciner utan att ens titta på mig…

Hur annorlunda är det inte att gå till Zahra, min frissa.  Hon är artig, vänlig och lagom personlig. Hon konstaterar att håret är lite slitet och föreslår en behandling, andra gånger avråder hon. När det är dags att boka tid går det alltid att hitta en lösning även om det innebär lite längre arbetsdag eller förskjuten lunch.

Varför är det så olika? Både läkaren och frissan ska ju åtgärda ett ”problem”.  Det enkla svaret är att hos Zahra är jag inte bara kund utan också ”kung”: Hon är beroende av mig och andra klippgäster för sin försörjning och är därför lyhörd för mina önskningar och vill att jag ska vara nöjd. För läkaren däremot, är jag bara en i raden av personer som ska betas av innan det blir kafferast.

Genom vårdvalet så införs  kundtänket i vården.  Jag kan välja – och jag kan välja bort. Självklart kommer jag att välja dem som tar mig på allvar. Äntligen finns möjlighet att bli kung – inte bara hos frissan utan också i vården. Och de läkare, sköterskor, m.m. som fortsätter att behandla sina patienter som störningsmoment i vardagen kommer att få se sin verksamhet (och därmed även ekonomi) tyna bort.

 PS. Det är för mig helt obegripligt varför oppositionen är emot att människor själva ska kunna bestämma vart man vill gå för att få vård. Varför är man så rädd för människors förmåga att fatta egna beslut? Ännu obegripligare är det att oppositionen är emot den lag (LOV) som gör det möjligt för tusentals kvinnor att starta eget inom verksamheter där de har kunskap, erfarenhet och kompetens. Jag tänker på hemtjänst, äldreomsorg, mm.  Snacka om ojämställdhetspolitik!