Riksdagskansliet

För två veckor sedan basunerade Ylva Johansson ut att vårdval Stockholm missgynnar fattiga. Hon fick snabbt mothugg av Clas Rehnberg vid  Karolinska Institutet som utvärderat vårdvalet. Tvärtemot vad Ylva Johansson påstår så har patienter från socioekonomiskt utsatta områden fått ökad tillgång till vård.

Men skam den som ger sig. Idag är det socialdemokraternas Ilija Batljan som påstår att vårdvalet lett till att medelklassen fått sämre vård.

Undrar vad vi kommer att få läsa nästa vecka?

Skämt åsido. Om man istället ser till sakfrågan så kan man konstatera att Batljan gör samma misstag som många andra på vänstersida, dvs sätter likhetstecken mellan mer pengar och bättre vård. Tyvärr ser verkligheten inte ut på det sättet. Man måste istället se vad man får ut av pengarna, dvs. vårdens kvalitet och innehåll.

Vårdvalet ökar patientens inflytande över sin vård. Det är det som är poängen. Man kan välja och man kan välja bort. Därför finns här också en stor drivkraft för kvalitetsförbättringar och effektiviseringar.

Varje ansvarsfull landstingspolitiker ska skruva på rattarna i vårdvalssystemen så att de blir så bra som möjligt. I det ligger att vara tydlig med vad uppdraget omfattar och att ha bra uppföljningssystem.

Men att helt ta bort vårdvalet och den fria etableringsrätt som den bygger på – som vänstepartierna vill – kommer inte att lösa vårdens problem, tvärtom. Då är det åter ”storebror” som ska bestämma vad som är bäst för dig.

/Lila Ericsson

Centerpartiet i Stockholm har lanserat sin nya hemsida. Kolla snabbt och enkelt upp kampanjer, kandidater och Stockholmsbloggare.

LO når nya lågvattenmärken (ni minns väl förra kampanjen?) med sin nya affisch-kampanj med ansikten på kända allianspolitiker.

I dagens DN säger LO-Wanja att det inte alls handlar om ”negative campaigning”.

Inte???

Undrar hur en affisch skulle se ut för att Wanja skulle tycka att den var en del i ett negativt kampanjande?

Fast….Brrr, det vill vi nog inte – vid närmare eftertanke – veta.

/Lila Ericsson

På dagens Brännpunkt i SvD kräver Centerparti-landstingskandidater bättre mat i sjukvården. Det är hög tid. Vinterns följetong i Stockholmstidningarna om sjukhusmaten har tydligt visat hur svårt det är att kombinera höga hygienkrav, kostnadseffektivitet och krav på näringsriktighet med hög kvalitet –  kvalitet i den bemärkelsen att maten är god att äta.

Den kände överviktsprofessorn Stefan Rössner skojade t.o.m . om sjukhusmaten på SöS och tyckte att den kunde fungera som en effektiv bantningsmetod (han hade visst gått ner tre kilo). Dagens medicin 10/2010, ej på nätet.

Maten gör inte nytta förrän den är magen brukar mammor säga och detta gäller i allra högsta grad för patienter. De behöver näringen för att snabbare tillfriskna.

Jag tycker att det borde vara mycket mer av valfrihet även när det gäller maten. Är man på sjukhuset några dagar så kan man stå ut med det mesta, men är man långliggare så blir maten oerhört viktig, både som näringsgivare men framförallt som humörhöjare (eller sänkare, om den är dålig). Därför är det bra att artikelförfattarna kräver att planerna på att även äldresjukvården ska få plastad mat måste skrinläggas.

Överhuvudtaget tycker jag att äldre borde ha mycket mera att säga till om när det gäller maten. De som får mat via hemtjänsten borde kunna välja matleverantör på samma sätt som man kan välja vem som ska hjälpa en med duschen. Detta borde enkelt gå att ordna nu när lagen om valfrihetssystem finns på plats. Och självklart ska även de som bor på äldreboenden kunna välja mat. Det är bara varannan som har möjlighet till det idag.

/Lila Ericsson

Hur oppositionen tänker finansiera sina förslag har varit uppe till diskussion i veckan. Inte så mycket har ordats om förslaget att spara flera miljarder på de statliga myndigheterna.

Det kan synas smart att spara på myndigheterna. Vem gråter över om byråkraterna får det lite tuffare? Ytterst få. Fredrik Reinfeldt kommer aldrig att säga att han är upprörd över att anslagen till myndigheterna skärs ned. Det är helt enkelt ”lättköpta” poäng för oppositionen att spara på myndigheterna.

Men de facto är det opportunistiskt att föreslå så drastiska nedskärningar. Det ser bra ut ”på pappret” – men vad kommer det att innebära i praktiken? Eftersom de flesta myndigheter sitter fast i långa hyreskontrakt så är det verksamheten som kommer att påverkas.

Ska bli ”spännande” att se vilka verksamheter som de röda anser att kan skäras ned, om de kommer att förtydliga sina förslag. Kanske är det

• Tillsynen av socialtjänsten? Gör väl inget om en och annan omhändertagen unge råkar lite illa ut, eller?
• Ekobrottsmyndighetens arbete? Gör väl inget om några hundra miljarder försnillas i ekonomisk brottslighet, man kan ju alltid höja förmögenhetsskatt och bensinskatt för övriga.
• Trafiksäkerhetsarbetet? Gör väl inget om antalet döda i trafiken ökar, Sverige ligger ju ändå så bra till i den internationella statistiken.
• Försäkringskassan? Gör väl inget om Försäkringskassans personal utsätts för ännu fler omorganisationer och hot, de är ju så vana…

Det enda vi vet är att det INTE är Skatteverket för de ska få mer pengar så att vi tryggt och säkert kan betala vår skatt.

Visst ska myndigheterna effektiveras, men när det handlar om flera miljarder så är det inte längre fråga om effektiviseringar utan nedskärningar. Är de röda beredda att ta ansvar för konsekvenserna av detta?

/Lila Ericsson

De rödgröna har nu kommit överens om att stockholmarna ska folkomrösta om Förbifart Stockholm. Onekligen känns det som om Mp och V ännu en gång lyckats med en frampressad kompromiss. Vi vet att Mp tidigare beskrivit frågan som en av de svåraste för de rödgröna att enas i. Förslaget om folkomröstning visar tydligt på att partierna inte kommit överens.

I ett försök att begrava frågan i valrörelsen vill de rödgröna (år 2012) låta stockholmarna själva avgöra om det blir någon förbifart eller inte. Det absolut märkligaste i de rödgrönas pressmeddelande är formuleringen av alternativen:

”Ett förslag om att bygga ut kollektivtrafiken med nya spår, tunnelbana och stationer samt det andra förslaget om att bygga en ny nord-sydlig motorvägförbindelse i Stockholms län, kallad Förbifart Stockholm. Båda alternativen har samma investeringskostnad.”

Är det någon mer än jag som tycker att detta uppenbart gynnar ett nej till förbifarten? Att ställa en ny motorväg i direkt motsats till mer kollektivtrafik kan knappast ha tilltalat den förbifarts-positive sossen som förhandlat med Mp och V.

Man ställer alltså två alternativ mot varandra som om de vore oförenliga. Formuleringen av alternativen bygger med all sannolikhet på det falska antagandet att alliansregeringen endast valt att investera i vägar framför spårutbyggnad. Nyligen gav regeringen klartecken till det s.k. Stockholmspaketet för totalt 105 miljarder kr. Ett paket som innehåller minst sagt mycket av spår- och kollektiva trafiklösningar.

Det som de rödgröna stirrar sig blinda på är att en stor del av trängelskatteintäkterna går till Förbifart Stockholm. Det är här de rödgröna stannar i sin analys. Det faktum att de mesta av pengarna från trängselskatterna kommer att gå till byggandet av förbifarten får de rödgröna att se rött och börja med sina svepande argument om att alliansregeringen inte satsar på spår och kollektivtrafik.

Det är naturligtvis helt ok att erkänna sitt motstånd mot bilism i allmänhet och förbifarten i synnerhet, men att hävda att alliansen inte satsar på spår p.g.a. att trängselkattepengar går till vägbyggen är ohederligt. Det finns massor av pengar till kollektivtrafik i bl.a. Stockholmspaketet. Titta själv i Stockholms läns länsplan för infrastruktur 2010-2021 där tyngdpunkten ligger på spårobjekt och kollektivtrafik.

Per Ankersjö , Albin Ring Broman  och Kent Persson har bloggat ut sina besvikelser.

Idag besökte jag Villa Arelid  tillsammans med riksdagsledamöterna Maria Kornevik Jakobsson och Annika Qarlsson samt Staffan Albinsson, Kretsordförande Centerpartiet Alingsås

Villa Arelid är ett korttidsboende i Alingsås i härlig miljö och med Villa Villekulla-känsla. Elisabet Mila äger och driver stället sedan tre år tillbaka. Tidigare jobbade hon många år inom den kommunala omsorgen.

Elisabeth berättade om de utmaningar hon möter som företagare i omsorgsbranschen. Hur hennes privata verksamhet är mycket mer kontrollerad än motsvarande kommunala, hur ifrågasatt och rent av motarbetad hon ibland kan känna sig.

Men hon berättade också om den glädje hon och hennes personal känner över att ha haft råd att köpa en ny säng till boendet, om miljödiplomeringsarbetet som pågår och om möjligheten att utforma en verksamhet utifrån varje enskild gästs behov.

Varje gång jag träffar sådana som Elisabeth, starka kvinnor som startat omsorgsföretag i motvind, så slås jag av den genuina värme och ”världsförbättrarvilja” som finns hos dessa kvinnor. Det är inte pengar som driver dem. Det är viljan att påverka, viljan att förverkliga en idé man tror på, att skapa något bra och att kunna känna stolthet.

Sverige behöver handlingskraften hos dessa kvinnor. Vi behöver fler kvinnor som tar steget och förverkligar sina visioner. Det finns så mycket kvalitet att vinna genom att släppa loss entreprenörskapet inom vården och omsorgen – och jag kan faktiskt inte begripa varför vänsterblocket vill förhindra det. Varför är dom så rädda för Elisabeth?

/Lila Ericsson

Ibland blir man varse saker som man inte trodde var möjliga, rimliga eller ens sanna. Offentlighetsprincipens bisarra tillämpning inom skolan är en sådan sak. Att lärarnas omdömen om elevers förmågor och tillkortakommanden kan läsas av vem som helst är nog en sak som fått många föräldrar att gnugga öronen en gång extra i tron att man uppfattat saken fel.

Nu ska det äntligen bli ändring. Regeringen har bett en utredare föreslå nya sekretessbestämmelser när det gäller elevers personliga förhållanden i åtgärdsprogram och utvecklingsplaner. (Faktum är att det kunde ha blivit ändring redan för sju år sedan, men den dåvarande socialdemokratiska regeringen sade då nej…)

Offentlighetsprincipen och handlingsoffentlighet är två mycket viktiga principer. Syftet med dessa är att kunna upptäcka maktmissbruk, mygel och oegentligheter i myndigheter.

När man, med hänvisning till offentlighetsprincipen, kan begära ut uppgifter om grannens taxering, passbilder (tidigare helt fritt) och omdömen om skolelever så handlar det inte längre om rättssäkerhet, effektivitet i förvaltningen och demokrati. Då handlar det om nyfikenhet och pengar till skvallerpressens kassa.

Vattenfalls reklambroschyr damp ner i brevlådan idag - ”Våra 10 kundlöften till dig”. Här är ett urval av löftena: Du får pengar om det blir elavbrott, du får ännu mer pengar om du har många elavbrott, och om det är för låg spänning i ledningarna så får du också pengar.

Vattenfall verkar tycka det är okej med osäker elleverans, återkommande elavbrott och bristfällig information – bara man ger några hundralappar som plåster på såren.

Skärpning Vattenfall! Jag tycker ni ska ersätta era 10 kundlöften med ett enda: Pålitlig elleverans i alla väder!

Hoppas det står något om detta i det förtydligade uppdraget för Vattenfall som kom igår.

Lila E

Det är inte utan att man ibland kommer att tänka på Orwells ”Animal Farm” när man jobbar i riksdagen. Alla ska bära sina ID-brickor synligt (nuförtiden t.o.m. ledamöterna!) och alla köar solidariskt i lunchserveringen. Så långt lika. Men ibland blir det så övertydligt att riksdagsförvaltningen inte riktigt vet hur den ska förhålla sig till oss politiska tjänstemän. Vi jobbar ju i riksdagens lokaler för riksdagens ledamöter men vi är ju inte anställda av riksdagsförvaltningen. Då är det svårt att placera in oss i märkvärdighetshierarkin. Följaktligen råkar man ut för en del märkligheter; att man oförklarligt halkar ner i lånekön på biblioteket, att man inte syns fast man nickar och ler eller – aktuellt just nu – att en stimulerande fysisk arbetsmiljö inte är något som berör oss.

 På riksdagens Intranät kan man nämligen nu läsa följande: ”Grått och trist på tjänsterummet? Ett besök i tavelförrådet kan göra din vardag ljusare….. du [kan] välja bland tavlorna som täcker väggarna. Grafiska blad, några reproduktioner, akvareller och någon enstaka textil bild.” Sedan kommer det: ” – Ledamöter och förvaltningens anställda kan välja tavla till sitt rum, däremot inte anställda vid partikanslier”.

 Men tyck för all del inte synd om oss som måste jobba utan fägring för ögonen. Riksdagsförvaltningen avslutar med några tröstens ord riktade till oss: ”Ofta hänger det redan något på rummet när man flyttar in.”

 Säga vad man vill – men tråkigt blir det aldrig här!