Busringarna på P3:s Tankesmedjan svarade idag på min kritik från förra veckan. Det ska de ha all heder för. Sen vill jag inte spekulera i vilken betydelse det har haft att de har trott att de haft att göra med en centerpartistisk riksdagsledamot och inte som i mitt fall, en simpel tjänsteman.
Nu vet jag hur Tankesmedjans redaktion gjorde för att få mig att framstå som dum. Så här skiljer sig originalversionen från den version som spelades i radio:
Originalversionen
Liv: Men oss emellan kan du inte bara säga att det var Birger Schlaug som ni syftade på?
Jag: Jag har inte skrivit den texten. Jag tror absolut inte att det var så att vi syftade på någon speciell person.
Liv: Ok, tusen tack. Hej!
Jag: Hej!
Versionen som spelades i radio
Liv: Men oss emellan kan du inte bara säga att det var Birger Schlaug som ni syftade på?
Jag: Jag har inte skrivit den texten. Jag tror absolut inte att det var så att vi syftade på någon speciell person.
Liv: Det var alltså Birger Schlaug ni menade.
Jag: Jag vet faktiskt inte.
Liv: Tusen tack! Hej då!
Jag: Hej!
Tankesmedjan har alltså både spelat in två meningar i efterhand och klippt in ett svar av mig (”Jag vet faktiskt inte.”) från ett tidigare tillfälle i intervjun. Resultatet blir att alla som lyssnar tror att jag inte vet om Birger Schlaug rökte träd på 60-talet.
Att Tankesmedjans redaktion inte tycker att de gör sig roliga på min bekostnad kan jag bjuda på. Det jag däremot inte köper är deras ruttna arbetsmetoder.
Hur gick det då mot Juha Mieto? Jo, jag vann!
En person vid namn Liv Strömquist ringde mig i eftermiddags för att fråga om en text som hon hade hittat på vår hemsida. Där skriver Centerpartiet i skämtsamma ordalag om att partiet var först i svensk politik att föra en aktiv miljöpolitik.
Texten hon läste hade jag aldrig tidigare hört och ännu mindre skrivit. Eftersom hennes frågor var ganska snabbt ställda svarade jag ganska osammanhängande och trevande. Den enda fråga jag efteråt kände att jag hade svarat riktigt bra på var hennes sista fråga:
Men oss emellan kan du inte bara säga att det var Birger Schlaug som ni syftade på?
Mitt svar (som jag ville minnas det):
Nej, absolut inte. Vi tänkte nog inte på någon speciell person.
Vad jag inte visste när jag pratade med Liv var att hon ringde från radioprogrammet Tankesmedjan i P3 och att samtalet spelades in.
När jag lyssnar på inslaget i efterhand (start: 14:00 andra timmen) konstaterar jag att intervjun är indelad i tre delar. 1. Jag svarar. 2. Jag har svårt att förklara vilken källa vi har till texten på hemsidan. 3. Jag kan inte svara på frågan om Centerpartiet tror att Birger Schlaug rökte träd på 60-talet.
När det gäller den sista delen blev jag grymt förvånad när jag fick höra den för första gången på radio. Det var ju den delen jag tyckte att jag hade klarat bäst. Trots att jag i efterhand har lyssnat igenom det avsnittet flera gånger kan jag inte komma på hur de har gjort för att få mig att framstå som dum. För jag kan svära på att de har gjort något. Antingen har de lagt till någon fråga eller så har de klippt in svar från tidigare frågor i slutet på intervjun. Oavsett metod är den rutten och mina möjligheter att avslöja dem i efterhand känns ytterst begränsade. Det skulle i så fall vara att få höra intervjun i dess fulla längd.
Är det så här det går till att bli av med sin mediala oskuld eller är det så här det är att drabbas av oseriösa journalister på Sveriges Radio?
Jag kommer att skicka länken till det här blogginlägget till Tankesmedjans redaktion. Sen kommer jag att publicera deras svar på bloggen. Uteblir det kommer jag att på eget initiativ gå vidare i frågan.
Nu väntar närmast Parlamentsvasan mot Finlands Juha Mieto i helgen. Önska mig lycka till!
Igår kom vänsteroppositionen överens om att de ska avskaffa hushållsavdraget. Det inträffade efter en arsenal av spretiga utspel från olika partier och personer på vänsterkanten. Mikaela Valtersson startade det hela med att säga att hon inte gillar hushållsavdraget men att hon inte vill avskaffa jobb. Mikael Damberg (S-ordförande i Stockholms län) fyllde på och Mona Sahlin började prata om att hushållsavdraget skulle förändras, trots att partiet har ett stämmobeslut att avdraget ska bort. Det enda parti som framstod som tydliga var Vänsterpartiet, som naturligtvis vill avskaffa avdraget.
Resultatet av förra veckas soppa blev att socialdemokraternas Luciano Austodillo fick offras i direktsändning och att partierna därefter fick krypa till korset och komma överens.
Att kompromissa är en konst. Alliansen vet. Nu ska vänsterpartierna ställas på prov. Nu ska Miljöpartiet klara av att förklara för sina frihetliga väljare, varav nästan hälften vill ha kvar de hushållsnära tjänsterna, att de är beredda att avskaffa flera tusen jobb i en kvinnodominerad bransch.
I samband med vårpropositionen ska vänsterpartierna presentera resten av sin gemensamma ekonomiska politik. Vi är många som med spänning kommer att följa det arbetet. Ska skatterna höjas med 17 eller 55 miljarder kronor? Ska koldioxidskatten upp med 6 eller 60 öre? En sak är säker, vänsteroppositionen måste lära sig konsten att kompromissa. Annars kommer de att förlora – ännu mer.
Det är inte utan att man ibland kommer att tänka på Orwells ”Animal Farm” när man jobbar i riksdagen. Alla ska bära sina ID-brickor synligt (nuförtiden t.o.m. ledamöterna!) och alla köar solidariskt i lunchserveringen. Så långt lika. Men ibland blir det så övertydligt att riksdagsförvaltningen inte riktigt vet hur den ska förhålla sig till oss politiska tjänstemän. Vi jobbar ju i riksdagens lokaler för riksdagens ledamöter men vi är ju inte anställda av riksdagsförvaltningen. Då är det svårt att placera in oss i märkvärdighetshierarkin. Följaktligen råkar man ut för en del märkligheter; att man oförklarligt halkar ner i lånekön på biblioteket, att man inte syns fast man nickar och ler eller – aktuellt just nu – att en stimulerande fysisk arbetsmiljö inte är något som berör oss.
På riksdagens Intranät kan man nämligen nu läsa följande: ”Grått och trist på tjänsterummet? Ett besök i tavelförrådet kan göra din vardag ljusare….. du [kan] välja bland tavlorna som täcker väggarna. Grafiska blad, några reproduktioner, akvareller och någon enstaka textil bild.” Sedan kommer det: ” – Ledamöter och förvaltningens anställda kan välja tavla till sitt rum, däremot inte anställda vid partikanslier”.
Men tyck för all del inte synd om oss som måste jobba utan fägring för ögonen. Riksdagsförvaltningen avslutar med några tröstens ord riktade till oss: ”Ofta hänger det redan något på rummet när man flyttar in.”
Säga vad man vill – men tråkigt blir det aldrig här!
Riksdagskansliet var igår på besök på Näringsdepartementet för att lyssna på Maud Olofsson och skådespelaren Benny Haag m.fl. Den senare pratade under rubriken Ingenting är möjligt! och ett av de tankvärda budskap vi fick ta med oss var att ”det som berör en själv berör också andra”.
När näringsministerns projekt Styrelsekraft hade nätverksträff för ett tag sedan sade Mats Qviberg såhär:
”Det finns en önskan hos de här tjejerna att vilja komma in i styrelsearbetet och det finns en illusion att styrelsearbetet är väldigt spännande, men det är ett svårt jobb att sitta med i styrelserna” (SvD 5 februari)
Därmed ger han uttryck för åsikten att den enda anledningen till att kvinnor vill vara med i styrelser skulle vara att de vill vara med och ”leka i sandlådan med dom coola grabbarna.”
Det är korkat. Anledningen till att kvinnor vill – och ska – vara med i styrelser är att det är där makten finns. Och det är antagligen också därför Mats Qviberg inte vill att de ska vara där.
Peggy Bruzelius, styrelseproffs i flera stora bolag, deklarerar i Veckans affärer att hon kommer att lämna sina styrelseuppdrag om det skulle bli kvotering.
Därmed blir hon en tydlig illustration för en företeelse jag kunnat notera under årens lopp. Att kvinnor som lyckats ta sig in i traditionellt manliga fästen oftast är de största motståndarna till att släppa in fler kvinnor. Det verkar som att den uppmärksamhet och den uppvaktning dessa kvinnor får i sin egenskap av ”enda kvinnan i styrelsen/ledningsgruppen/klubben” inte bara tycks stärka deras självkänsla utan också kittla deras fåfänga så till den milda grad att de börjar se andra kvinnor som hot. Om fler kvinnor kommer in i herrklubben så är de ju inte unika längre. Då gäller det ju förstås att försvara sin position.
Det är mänskligt, men beklämmande och få skulle erkänna detta öppet. Men sant är det.
I dagens Gomorron Sverige var Miljöpartiets Karin Svensson-Smith med och kritiserade att staten skjuter till nytt kapital i SAS. Det är ganska logiskt, inte minst med tanke på att hennes parti vill förbjuda flygresor i stora delar av Sverige. Vad som däremot inte är logiskt är att samma parti och person för några veckor sedan KU-anmälde näringsminister Maud Olofsson för att ha använt för lite av de resurser (läs: pengar) som avsatts för svensk fordonsindustri.
Sveriges malligaste morgontidning tycker att det var fel av staten att delta i SAS nyemission. I princip tror jag att cirka 75 procent av Sveriges befolkning håller med om att staten inte ska äga flygbolag och att skattebetalarna inte ska vara med och täcka misskötta bolags förluster. Samtidigt måste man inse fakta: Det finns inga köpare till SAS och skulle det finnas hade förmodligen inte staten fått något vidare betalt. Kolla in SAS aktiekurs de senaste tre åren.
Jag är övertygat om att bara konjunkturen vänder, SAS kommer på fötter igen och alliansregeringen får sitta kvar kommer staten att sälja SAS. Men då är det enda logiska att ge Alliansens förnyat förtroende.
Är det bara jag som tycker att den här gamla nyheten (som Maud Olofsson uppmärksammade under Centerpartiets Kommundagar) har fått för lite uppmärksamhet: Maud Olofsson KU-anmäls för stödpaket. Hur logiskt är det egentligen att Miljöpartiet gör en sådan anmälan, när partiet varken vill ha bilar eller vägar?
Vad är det som skiljer dem som väljer att aktivt engagera sig i politiken från dem som väljer att visa sitt engagemang vart fjärde år, om ens då? Jag tror svaret ligger i värderingarna.
Den som är politiskt engagerad är mycket medveten om sina värderingar och är beredd att lägga ner tid och kraft på att övertyga andra om de egna värderingarnas förtjänster. Gentemot omgivningen – potentiella väljare, om man vill kalla dem så – fungerar värderingarna som en varudeklaration. Om jag röstar på X så vet jag vad jag får, eftersom jag känner till X:s värderingar.
Så här borde det i alla fall vara, tycker jag. Men det finns en liten hake. Resonemanget bygger nämligen på att politikern verkligen lever i enlighet med sina värderingar. Det är ju i handling som värderingarna kommer till uttryck.
Därför blir det så obegripligt för mig när Göran Persson och, nu nyligen, Lars Ohly väljer att låta sig opereras på privata sjukhus fast detta borde vara emot deras värderingar. Eller när Laila Freivalds tyckte det var okej för henne att delta i ombildningen av sin hyresrätt till bostadsrätt, fast hon ville försvåra för andra att göra det.
Obegripligt är det. Eller kanske ändå inte. Om makten blir viktigare än värderingarna, då är man kanske beredd att tumma med sin övertygelse….
Jag tänker i alla fall fortsätta att rösta på politiker som ”lever som man lär” och som står för sina värderingar.